I järnvägspolitikens Sverige blev det stor sak när SJ:s starke man tog bladet från munnen – dessutom i helstatliga järnvägsbolagets egna publikation. Bland annat skrev Ulf Adelsohn om den ”striptease” som år 2000 klöv SJ i sin beståndsdelar, om hur godstrafiken övertogs av Green Cargo och hur parkering och stationer överfördes till Jernhusen som på köpet lade vantarna på mark och fastigheter – ”den största delen av SJ:s kapital”. Om inte uppdelningen hade skett, skrev han, hade miljarder i förlorat fastighetsinnehav kunnat användas till nödvändig upprustning av järnvägsnätet.

– Hade vi fått behålla de vinster vi hade och satsat på underhåll, säger Adelsohn som i samma veva, i SVT, myntade uttrycket ”svensk järnväg har i 25 år varit en lekstuga för okunniga politiker”.

Mellan raderna läste många Kupé-artikeln som ett rop på hjälp å svensk järnvägs vägnar. I boken Med liv och lust (Norstedts 2014) beskriver Adelsohn fruktlösa försök att väcka politikers intresse för bättre underhåll till liv: ”Redan åren 2003 och 2004 framförde vi till regeringsföreträdare och Banverket att underhållet av järnvägarna var alldeles otillräckligt. Allt blev sämre, spår, kontaktledningar, växlar, signalsystem. Dessutom var spåren överbelastade. Men vi beskylldes bara för att tala för vår ’egen sjuka mor’. […] Tyvärr finns det knappast någon politiker som ordentligt satt sig in i järnvägens förutsättningar.”

Det första han märkte på sin nya post 2001 var att pengar rann ut i alla ändar, bland annat till taxibolag som alltjämt ersätter försenade eller inställda tåg runtom i Sverige. Snart stod det även klart att underhållet lyste med sin frånvaro. Och på frågan om att konkurrensutsätta en samhällsfunktion som järnvägen säger han:

– Järnväg är endast lönsamt på sträckor mellan stora befolkningsgrupper.

Från sina år inom SJ är Ulf Adelsohn framför allt nöjd med två saker: han återbördade lönsamhet åt bolaget och belyste molekyluppdelningen av järnvägen och dess oklara ansvarsfråga. Att han avsattes några månader efter Kupé-artikeln var ingen slump, men råkade gå stick i stäv med det förnyade förtroende han erhållit från statsrådsberedningen. Finansmarknadsminister Peter Norman (M) skyllde avsättningen på att regeringen sökte ”en långsiktig lösning på ordförandesidan”, Adelsohn tyckte å sin sida att journalister borde fråga de yttersta ansvariga – staten – om orsakerna. ”Ägaren och jag har olika uppfattningar om hur det här ska drivas”, sade han till SvD.

Att Ulf Adelsohn fick rätsida på finanserna står klart – från 1 miljard i förlust 2002 till en vinst med 400 miljoner 2010 – och fem år efter avsättningen tycks historien ge honom, och inte tidigare regeringar, rätt. I december 2012 sade Anders Ygeman (S), dåvarande ordförande i Trafikutskottet, i en intervju med Expressen att regeringen Reinfeldt ”tappat greppet om järnvägen”. Hösten 2014 gick Socialdemokraterna till val med löfte om ett förstatligande om järnvägsunderhållet, men så har ännu inte skett.

Så hur ser framtiden för svensk järnväg ut?

– Svår fråga, säger Ulf Adelsohn. Jag vet inte, om jag ska vara ärlig. Jag lyckades inte nå politikerna alls. Några insåg allvaret, men de flesta lät det hela bara gå.

Som SJ:s ordförande försökte han se till bolagets bästa:

– Kanske bidrog jag också till att placera ansvaret för misskötseln av våra järnvägar där det hör hemma.