Tågvärdar som blir hotade på jobbet av resenärer som fått nog och lokförare som blir utan raster på grund av förseningar. Järnvägen är i kris och det drabbar personal på alla nivåer.
– Det är en väldigt stressig miljö, säger ombudsmannen och tidigare tågmästaren Rolf Sjöstrand.

Den svenska järnvägen är sliten och underhållet eftersatt. Försenade tåg har blivit regel snarare än undantag och det skapar en allt mer pressad situation för de anställda. Enligt fackförbundet Seko är tåganställda en utsatt grupp, som drabbats än värre sedan järnvägen avreglerades. Redan 2009 genomförde förbundet en rapport som visade att nära hälften hade blivit utsatta för hot under det senaste året och sedan dess har våldet ökat ytterligare.

– Bemanningen är för låg idag. Det är många företag som konkurrerar på spåren och det enda sättet att dra ner kostnaderna är att minska på personalen och försämra villkoren. Många tågvärdar arbetar ensamma och blir väldigt utsatta, säger Rolf Sjöstrand som är ombudsman på Seko och tidigare tågmästare.

Vilken typ av hot och våld handlar det om?

– Det verbala våldet är vanligast, det har ökat på alla sträckor, men Skåne har varit extra utsatt. Vi har ingen som blivit ihjälslagen som tur är, men det finns de som blivit nedslagna och i december förra året var det en tågvärd i Lund som blev nedstucken med kniv.

”Omöjligt att sköta sitt jobb”

Den låga bemanningen leder dessutom till stress och höga sjuktal. Rolf Sjöstrand berättar att det på regionaltågen ofta är en omöjlighet för tågvärdarna att hinna kontrollera biljetterna.

– De vet redan från början att det är omöjligt att sköta jobbet. Vem som helst kan få ont i magen av en sådan sak och de osäkra anställningar gör inte saken bättre. Många är visstidsanställda och vågar inte klaga över sin arbetssituation. Risken är att man inte får behålla jobbet, säger han.

Upprepade förseningar och stående tåg skapar ilska bland resenärerna och det händer att den går ut över tågpersonal som inte kan påverka situationen.

– Det är inte kul att sitta som tågvärd på ett X2000 som står stilla i flera timmar en varm sommardag och när dörrar och fönster inte får öppnas. Ofta har personalen väldigt lite information och då kan det vara svårt att bemöta resenärerna, säger Rolf Sjöstrand.

Lokförarna är mer förskonade från kritik men påverkas på andra sätt av krisen inom järnvägen. Ständiga förseningar gör att de ofta blir utan rast och att nattvilan blir kortare än den bör vara. Alltför långa arbetspass utan mat och vila kan gå ut över koncentrationen, menar Rolf Sjöstrand.

Många olyckor på spåret

Men lokförare brottas med ytterligare ett problem. Med en oro över att skada eller döda personer som befinner sig på spåren. Varje år avslutar uppemot 100 personer sina liv genom att hoppa framför tåget, men under senare år har också allt fler banarbetare mist livet när de arbetat med underhåll. Rolf Sjöstrand ser avregleringen som en av förklaringarna till detta eftersom det idag är många olika företag som är inne på spåren och sköter underhåll. Samordning liksom planering brister och ingen har en helhetsbild, menar han.

– En del företag är noggranna med säkerheten, men andra är det inte. Det är en stress för lokförarna, de har inte en chans att veta om det finns folk eller fordon runt nästa krök, säger han.

”Vi har inte hunnit landa”

Charlotte Olsson är ordförande för Seko Trafikverket och har lång erfarenhet av samhällsplanering och beredskapsfrågor på både SJ, Banverket och nu Trafikverket. Hon berättar att myndighetens personal också påverkas av krisen inom järnvägen.

– Personalen på trafikledningen beskriver ofta sin arbetssituation som att leva i en ständig störning. Eftersom problemen är så frekventa ökar belastningen på de anställda och det blir mindre tid för återhämtning, säger hon.

Sjuktalen har gått upp under senare år, framförallt bland de kvinnliga anställda. Andra söker sig bort från arbetsplatsen.

– Bildandet av Trafikverket 2010 innebar en gigantisk omorganisation och sedan dess har vi omorganiserat igen. Vi har inte hunnit landa i ett nytt arbetssätt och det skapar stress, säger hon.

”Sätta ner foten och ta ansvar”

Seko vill att Trafikverkets befogenheter utökas och att underhållet av järnvägen tas hem i egen regi. Oavsett vad som sker är utmaningarna stora, enligt Charlotte Olsson.

– Vi brottas med en sliten anläggning och en stor underhållningsskuld, både vad det gäller spår och fordon. För min del hoppas jag på en ny syn på järnvägen. Den är ett bestående värde för framtiden och för kommande generationer som det är värt att satsa på, inte minst för klimatets skull, säger hon.

Skulle det bli lättare att planera underhållet om Trafikverket fick tillbaka ansvaret i egen regi?

– Det skulle underlätta samordningen om det låg under ett tak när det ska göras prioriteringar. Visst kan det vara bra att olika aktörer fokuserar på sin del, men det delade ansvaret leder till att planeringen kompliceras. Vi behöver någon som kan sätta ner foten och ta ansvar för helheten.

Text & foto: Linnea Nilsson