Nya Zeeland – där staten fick skapa ordning i kaoset

Posted · Add Comment

På Nya Zeeland hoppades man att privatiseringar skulle göra järnvägsunderhållet billigare. Men för lite pengar satsades på investeringar och förnyelse. Istället för att spara pengar blev staten tvungen att satsa mer pengar på järnvägsunderhållet. Till sist blev staten tvungen att återta kontrollen av både drift och underhåll, till en betydligt högre summa än vad de fick för utförsäljningarna.

Historiskt sett är det staten som genom New Zeeland Rail Department både ansvarat för tågdrift och underhåll inom järnvägen. Det första steget mot uppstyckningen skedde våren 1982 då myndigheten omvandlades till ett statligt ägt företag som skulle leverera vinst. Nästa förändring skedde 1990 då bolagets järnvägsnät, drift och underhåll fördes över till det nya statliga företaget New Zealand Rail Limited. De som drev igenom förändringen hade tagit för givet att det nybildade företaget skulle gå med vinst. Tvärtom blev det istället stora förluster. Från borgerligt håll var förklaringen att marknadiseringen inte hade gått tillräckligt långt.

Två år senare beslutar den borgerliga regeringen att sälja och privatisera New Zealand Railways Coorporation. Den nya ägaren Tranz rail, ett konsortium med flera privata företag, försöker leva upp till kraven. Genom att dra ner på bemanning och underhåll sparar man pengar. Flera järnvägslinjer läggs också ned. 

Inledningsvis gör också Tranz Rail stora vinster, men snart börjar problemen att hopa sig. Behovet av upprustning och investeringar blir allt större. På flera kortare sträckor behöver rälsen bytas ut. Kostnaderna är större än vad Tranz Rail har möjlighet att betala. Till sist återstår bara en lösning. Staten får rycka ut och betalar notan för de bristande investeringarna.

Tranz Rail och regeringen förhandlar om hur förlusterna ska delas upp. Tranz Rail blir allt mer pressat och föreslår att staten ska köpa tillbaka järnvägen. Under sommaren 2003 sker en överenskommelse. Regeringen köper tillbaka järnvägsbanan och skjuter dessutom till ett stort nytt kapital. Därutöver sker en uppspjälkning. Företaget Toll Holdings köper rätten att driva järnvägstrafik och startar den verksamheten under namnet Toll NZ. För att få loss mer kapital säljer Toll NZ den fraktverksamhet man bedriver utanför järnvägen. Vidare får det tidigare nämnda statligt ägda företaget New Zealand Railways Coorporation ta över ansvaret för järnvägsunderhållet, en verksamhet som kommer att bedrivas under namnet Ontrack. För att upplägget ska fungera behövs en överenskommelse mellan trafikbolaget Toll NZ och underhållsföretaget Ontrack om betalningar mellan de två företagen. Under fyra år pågår dessa förhandlingar, utan att någon uppgörelse nås. Resultatet blir att Nya Zeelands regering beslutar att köpa tillbaka alla delar av verksamheten, men prislappen är nu betydligt högre än vad staten tidigare fick betalt på att sälja ut verksamheten. 

Kiwi för ansvaret för driften

Det nya statliga företaget Kiwirail får till sist ansvaret för driften av järnvägen. Initialt är både Kiwirail och Ontrack dotterbolag till New Zealand Rail Corporation, men 2008 slås de båda dotterbolagen samman och de anställda vid vid Ontrack förs över till Kiwirail. 

Resultatet av privatiseringarna av järnvägen och järnvägsunderhållet i Nya Zeeland blev att för lite pengar satsades på investeringar och förnyelse. Istället för att spara pengar blev staten tvungen att satsa mer pengar på järnvägsunderhållet. Till sist blev staten tvungen att återta kontrollen av både drift och underhåll. 

Text: Mats Wingborg

Texten är ett utdrag ur rapporten Privatiserat järnvägsunderhåll, där journalisten Mats Wingborg undersökt hur järnvägsunderhållet är organiserat i ett flertal länder.

Foto:  Calum Hill / Unsplash