Jag klarade mig. Den här gången.

Posted · Add Comment

Jag läser i tidningen om våldtäkterna i Sundbyberg och Jakobsberg. Tjejerna verkar precis gått upp från tåget, tunnelbana eller pendel, när de attackerades.

Jag minns en annan natt. Det var sommar. Jag bodde i Paris och gick av tunnelbanan. En man med orange tröja följde mig upp längs den branta backen som ledde till min lägenhet. Varje gång jag stannade stannade han också. När jag vände mig om såg han inte bort, utan mot mig. Rätt i ögonen. Det var en äldre kvinna längre fram. Jag gick snabbare, fram till henne, förklarade på min dåliga franska att det var en man som verkade följa efter mig, kunde jag gå med henne? Hon sa ja. Vi gick tillsammans. Sen vek hon av, vi sa ett snabbt hejdå. Mannen var kvar. Jag skyndade mig, mot lägenheten. Kom in, med andan i halsen. När jag kikade ut genom gardinen stod han där, i orange tröja och glodde mot mig. När jag såg ut igen en stund senare var han borta.

Jag klarade mig. Den här gången.

Vems fel är det att jag inte kan gå hem, trygg, ensam? Samhället, kulturen, individerna?

En annan natt går jag av tunnelbanan i Stockholm. En man går av på samma station. Han kan reglerna – han går över till andra sidan. Jag pustar ut.

De oskrivna reglerna. De jag önskar alla kunde.

En annan natt. En tjej går av på samma station. Jag ser till att gå nära henne, kanske tre, fyra meter bakom. Hon vänder sig om snabbt, jag vet blicken. För att kolla. Hon ser att det är jag, och går på som vanligt. Nära nog för att någon skulle kunna uppfatta att vi går tillsammans. Som att vi var två som gick, inte bara en och en. Jag går bakom henne, redo att ta ett steg fram om någon skulle närma sig henne. Vakar över henne, precis som jag vet att hon hon vet att jag går bakom henne. Vi har koll på varandra, håller ett stadigt tempo med några meter emellan.

Vägen framåt. Tillsammans.

Ida Therén, frilansskribent

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *