Jag flydde över perrongerna

Posted · Add Comment

Var det 1982? Jag var dryga tjugo år, hade inget jobb och inga pengar och kunde inte ens ta mig till arbetsförmedlingen till min avtalade tid för att jag inte hade något SL-kort. Så jag plankade. Det såg först ut att gå bra. Jag såg de glesa förmiddagsperrongerna nalkas. Tills någon väktare med en walkie-talkie i handen hejdade mig nedanför rulltrapporna och frågade efter biljett. Det var då jag sprang. Allt vad jag orkade.

Det var som i en film. Jag plöjde fram som Tom Cruise på ett mission impossible – jag tänker på den tredje filmen när han springer genom ett tättbefolkat Shanghai – bland folk som stod och väntade på nästa tunnelbana och trodde nog jag skulle klara mig – tills jag såg att det från andra hållet kom nya väktare med walkie-talkies.

Jag fångades in. Och i ilskan höll jag ett brandtal för gratis kollektivtrafik och skällde ut ”STASI-agenterna” som hunnit upp mig och tyckte att de borde skämmas.

Inte så genomtänkt. Sedan dess har jag aldrig plankat. Men jag anser fortfarande att det är en skam att det är så dyrt att åka tunnelbana i Stockholm. Utbyggd och billigare tunnelbana är reformer som är ekonomiskt viktiga för varenda normal- och låginkomsttagare – samtidigt som det gynnar miljön. En storstad som Stockholm skulle i princip kunna göras nästan bilfri. Den underjordiska kollektivtrafiken leder rakt in i en bättre framtid.

Att det är dyrt och trångt att åka tunnelbana är inte bara en skam. Det är ren idioti.

Göran Greider,
journalist och författare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *